Landrapport Irak
Nedan presenteras en kort översikt över Irak, med fokus på geografi, demografi, historia och politiska styrning samt ett särskilt avsnitt om irakiska regionen Kurdistan. Iraks ekonomi, inklusive de svensk-irakiska handelsförbindelserna och det svenska utvecklingssamarbetet med Irak beskrivs närmare i ambassadens ekonomiska översiktsrapport och diskuteras således inte nedan.
Geografi
Irak ligger i Mellanöstern i västra Asien och gränsar i norr till Turkiet, i öster till Iran, i söder till Kuwait och Saudiarabien, i väster till Jordanien och Syrien. Namnet Irak betyder ”två ådror”, vilket syftar på floderna Eufrat och Tigris. Irak kallas därför ibland ”tvåflodslandet”. Området mellan floderna består av bördig jordbruksmark. De västra delarna av Irak är till stor del öken. Den norra delen av landet är till största delen höglänt med bergskedjor på över 3 000 meter. Irak har mestadels ökenklimat med höga sommartemperaturer och milda vintrar. De norra bergstrakterna har kalla vintrar, ofta med snöfall.
Demografi
Iraks folkmängd är svår att uppskatta, men de flesta bedömare menar att landet har drygt 30 miljoner invånare. Ingen tillförlitlig statistik finns att tillgå. Konstitutionen talar om att en folkräkning skall göras, men på grund av kopplingar mellan denna folkräkning och processen för avgörande av tillhörigheten av de så kallade interna tvistiga områdena (bl.a. staden Kirkuk med omnejd) har en politisk låsning uppkommit kring densamma.
Krigen och det fortsatt svåra säkerhetsläget har lett till omfattande migration såväl inom, som ut ur landet. UNHCR beräknar att omkring 1,5 miljoner irakier är på flykt inom landet. Ytterligare uppskattningsvis 1,7 miljoner flyktingar finns utomlands, främst i Jordanien och Syrien. Andelen yngre av Iraks befolkning är mycket stor: 38% är under femton år, 59% är mellan femton och 64 år, medan endast 3% är över 65 år gamla.
Historia
Irak betraktas som en av de tidigaste civilisationerna och landets namn under antiken var Mesopotamien. Spår av civilisation har konstaterats mer än 7 000 år tillbaka. Folkgruppen sumererna bildade en högkultur (3200 f.Kr. – 2000 f.Kr.). Uppfinningar som hjulet, tidsindelningen och skriften anses härstamma från denna kultur.
Det Osmanska imperiet erövrade Bagdad från perserna år 1535, men först år 1831 infördes direktstyre från Höga Porten i Konstantinopel. Dagens Irak var under den osmanska perioden indelad i tre provinser (vilayet); Bagdad, Basra och Mosul. Det osmanska styret varade fram till 1918.
Irak blev en självständig stat år 1932 när det brittiska mandatet, som bildades efter första världskriget, upphörde. Landet var en monarki fram till 1958 då kung Faisal störtades i en statskupp och landet utropades till republik (”14 juli-revolutionen”). Efter en ny statskupp år 1968 övergick makten till det socialistiska Baath-partiet. Under 1970-talet ökade välståndet i landet tack vare de stora inkomsterna från den statliga oljeindustrin. 1979 blev Baath-partiets starke man, Saddam Hussein, landets president. Irak utvecklades under Saddam Hussein till en hårdför diktatur med statsdirigerad planekonomi. Förtrycket mot oppositionella och minoriteter var omfattande.
I Irak fanns under denna tid en rädsla för att den islamiska revolutionen i Iran skulle spridas till Iraks shiamuslimer. Dessutom fanns sedan gammalt flera gränskonflikter mellan Irak och Iran. Dessa faktorer bidrog till krigsutbrottet 1980 mellan de båda länderna. Västmakterna stödde Irak med vapen under kriget. Kriget kom att vara i åtta år, utan att någon sida gjorde några egentliga vinster. Förlusterna var däremot mycket stora på båda sidor. Olof Palme var under en period medlare i konflikten mellan Iran och Irak. Kurderna lierade sig med Iran i hopp om att nå självständighet. De straffades brutalt av Saddam, bland annat med giftgasanfallet mot staden Halabja 1988 som dödade tusentals människor. Hela den s.k. Anfal-kampanjen mot kurderna varade i flera år och skördade långt fler offer.
Efter krigsslutet var Irak ekonomiskt utarmat. Detta var en av orsakerna till Iraks invasion av det oljerika grannlandet Kuwait i augusti 1990. Det så kallade första Gulfkriget eller Kuwaitkriget möttes dock av en hård reaktion från omvärlden. FN:s säkerhetsråd fördömde nästan omgående invasionen av Kuwait och ett par dagar senare infördes ekonomiska sanktioner gentemot Irak. Detta i ett försök att förmå Irak att lämna Kuwait. När Saddam ändå vägrade skapades en USA-ledd FN-styrka vars mandat var att driva Irak ut ur Kuwait. Sverige deltog i operationen med ett krigssjukhus. Det tog endast 43 dagar för FN-styrkan att driva ut irakierna ur Kuwait våren 1991. På uppmaning av USA gjorde kurderna i norr och shiiterna i söder motstånd mot Saddam. Vedergällningen från Saddam-regimen mot dessa grupper blev mycket blodig.
De ekonomiska FN-sanktionerna bibehölls efter krigsslutet för att få Irak att gå med på FN-ledda vapeninspektioner. Inspektionerna syftade till att fastställa förekomsten av massförstörelsevapen. United Nations Special Commission (UNSCOM) leddes under perioden 1991-1997 av svensken Rolf Ekéus. UNSCOM omvandlades senare till United Nations Monitoring, Verification and Inspection Commission (UNMOVIC), med i stort sett samma mandat. UNMOVIC leddes 2000-2003 av svensken Hans Blix.
FN-sanktionerna mot Irak innebar en isolering av landet och de humanitära och sociala effekterna blev förödande. I april 1995 infördes därför det s.k. ”Olja-mot-mat programmet”, som tillät Irak att sälja olja på världsmarknaden i utbyte mot mat, medicin och andra produkter som ansågs vara viktiga för Iraks befolkning och som var godkända av FN:s säkerhetsråd . År 2003, strax före USA:s invasion av Irak, lades olja-mot-mat programmet ned. Det framkom senare att korruptionen under programtiden varit omfattande.
Efter den militära invasionen av en USA-ledd koalition i mars 2003 (”det andra Gulfkriget”) störtades Saddam Hussein och drevs på flykt. Senare samma år tillfångatogs Saddam och sattes i arrest i avvaktan på rättegång. Dom föll i början av november 2006 i vilken Saddam förklarades skyldig till brott mot mänskligheten. I december 2006 avrättades han.
Iraks politiska ledning
Irak styrdes efter invasionen 2003 av USA fram till den 28 juni 2004 då landet genom FN:s resolution 1546 återfick sin suveränitet. En interimsregering installerades, nominerad genom en konsultationsprocess av USA och FN i samarbete med det dåvarande så kallade irakiska styrande rådet.
Allmänna val hölls den 30 januari 2005 för att välja representanter till en nationalförsamling (parlament) om 275 medlemmar. Parlamentet fick i sin tur utse en övergångsregering och utarbeta ett förslag till en permanent konstitution som befolkningen skulle ta ställning till i en folkomröstning. I denna uppnåddes en majoritet för den nya konstitutionen.
Den 6 april 2005 utsåg Iraks parlament kurdledaren Jalal Talabani till president. Även två vice-presidenter utsågs, Adel Abdul Mehdi (shiia) och Tariq al-Hashemi (sunni).
Efter ratificeringen av Iraks nya konstitution den 15 oktober 2005 utlystes allmänna val till 15 december 2005. Valdeltagandet var närmare 80 procent. Den första permanenta regeringen tillträdde dock först den 20 maj 2006 efter långdragna förhandlingar. Till premiärminister utsågs Nuri al-Maliki från den segrande Förenade irakiska alliansen, dominerad av shia-muslimska partier.
Lokalvalen i januari 2009 blev en framgång för premiärminister Malikis Dawa-parti. Det största shia-dominerande partiet ISCI (Islamic Supreme Council of Iraq, det parti som anses stå Iran närmast) förlorade stort, medan sekulära partier vann ökat stöd. Valdeltagandet blev 51 procent.
Valen till parlamentet (som i enlighet med konstitutionen nu vuxit till 325 mandat; 25% av dessa är reserverade för kvinnor) i mars 2010 genomfördes med stöd av det internationella samfundet, med ett valdeltagande om 62%. Valresultatet blev relativt jämt: Iyad Allawis sekulära, av sunniter dominerade block Iraqi National Movement (ofta kallad Iraqiya) fick flest mandat, 91, medan premiärminister Malikis av Dawa-partiet dominerade block State of Law fick 89 mandat. Något färre fick det islamistiska blocket Iraqi National Alliance, bestående av Sadr-partiet och ISCI , som fortsatte sin tillbakagång, med 70 mandat. Blocket Kurdistan Alliance, som bildats av de två stora kurdiska partierna KDP (Kurdistan Democratic Party, lett av regionale president Barzani med bas i Erbil) och PUK (Patriotic Union of Kurdistan, president Talabanis parti med bas i Sulemania), fick 43 mandat (57 tillsammans med andra kurdiska partier).
Delvis på grund av det jämna valresultatet men även på grund av missnöje med de alltmer växande maktbefogenheterna hos premiärministerämbetet, regional/internationell inblandning, avsaknad av konstitutionellt ordnad regeringsförhandlingsprocess osv. drog regeringsbildningen ut på tiden.
Först i slutet av november, efter ett medlingsinitiativ från regionpresident Barzani i Kurdistan, kunde president Talabani (kurd) omväljas, Usama al-Nujaifi (sunni) väljas till talman och premiärminister Nuri al-Maliki (shia) ombes att fortsätta på sin post och att föreslå en ny regering med ministrar från alla de fyra stora blocken. I slutet av december godkändes den nationella samlingsregeringen av parlamentet.
En utestående fråga är utnämning av försvarsminister, inrikesminister och nationell säkerhetsminister. Försvarsministern skall enligt regeringsöverenskommelsen vara sunni, inrikesministern shia. Utnämningen har dragit ut på tiden då de kandidater som respektive sida presenterat hittills regelmässigt har veterats av den andra sidan. En annan fråga som saknar rörelseenergi är det nationella råd för strategisk policy (NCSP) som skulle skapas för Allawi, ledaren för INM/Iraqiya. Även om Allawi ledde det block som fick flest röster i valet 2010 kunde han inte ges någon av de tre främsta konstitutionella posterna (president, premiärminister och talman). NCSP skulle skapas såväl för att av respekt för valresultatet ge Allawi en position i regeringen samt för att ta över ansvaret för vissa bredare policyfrågor och därmed balansera något av den makt som med tiden samlats hos premiärministerämbetet.
Spänningarna inom regeringen är betydande, men samlingsregeringen välkomnades av bl.a. EU och FN som ett steg mot försoning i det konfliktdrabbade landet. Regeringens breda sammansättning anses skapa större social stabilitet genom att den kan uppfattas som legitim och representativ av många grupper i Irak. En viktigt fråga är därför hur långlivad regeringen kan bli och vilka faktorer som kan utlösa en regeringskris.
Våldsnivån i landet är en av regeringens största utmaningar. Trots en väsentlig förbättring de senaste åren förövas fortfarande våldsdåd dagligen av olika väpnade grupper mot mål i landet. En annan utmaning är bristen på service till medborgarna. Den så kallade arabiska våren ledde till demonstrationer även i Irak, dock ej främst mot styrelseskicket utan mot korruption, brist på elektricitet, bristande rättssäkerhet och mycket annat. Regeringen lanserade som ett svar på detta ambitiösa planer, inte minst vad gäller elproduktion, men det kommer av olika skäl att bli svårt att genomföra dessa på kort sikt. Regeringen skulle även krympas något, för att symboliskt minska kostnaderna för statsförvaltningen.
Oljesektorn genererar nästan alla intäkter till statskassan (något skattesystem värt namnet finns inte) och genom ett högre oljepris och en lyckad satsning på att få internationella oljebolag att driva de många oljefälten, inte minst runt Basra i söder, har dessa intäkter ökat snabbt. Fortfarande finns dock stora problem vad gäller genomförande av olika slags projekt som kan förbättra levnadsstandarden för folket, inte minst på grund av svag administrativ kapacitet på central, regional och lokal nivå. Givarsamfundet arbetar tillsammans med regeringen för att åtgärda detta genom omfattande kapacitetsutvecklingsprogram.
Den största politiska frågan under sommaren 2011 har varit frågan om en eventuell fortsatt amerikansk militär närvaro, efter det att det så kallade Status of Forces Agreement löper ut den 31 december 2011. På grund av frågans potential att splittra regeringen, inte minst genom sadristblockets motstånd mot USA, har premiärministern gått mycket försiktigt fram. Sedan en månad tillbaka finns det dock en överenskommelse i regeringen (utom med sadristerna) om att avsluta den amerikanska militära närvaron och att istället ha en smärre amerikansk mission som en del av dess härvarande ambassad inriktad på att utbilda de irakiska säkerhetsstyrkorna. Vad detta kommer att betyda för säkerhetsläget är inte klart, men ingen bedömare räknar med en återgång till den mycket höga våldsnivån från åren 2005-07.
Den irakiska regionen Kurdistan
Den autonoma regionen Kurdistan i Irak etablerades redan 1970 i ett avtal mellan den irakiska centralregeringen och ledarna för den kurdiska befolkningen. Regionen bestod av de tre provinserna Duhok, Erbil och Sulaymaniyah med en lagstiftande församling i Erbil. I praktiken styrde dock Saddam-regimen församlingen fram till det kurdiska upproret i samband med Gulfkriget 1991. Regionen drabbades hårt av våld från centralregeringens sida inte minst under andra halvan av 80-talet, då den ovan nämnda så kallade Anfal-kampanjen genomfördes, vilken inkluderade en serie av koordinerade terrorattacker med bl.a. giftgas mot byar med kurdisk eller minoritetsbefolkning i regionen.
Efter Gulfkriget upprättade Storbritannien och USA en flygförbudszon över Duhok och Erbil för att förhindra eventuella flygattacker från Saddams regim. Stora områden med kurdisk befolkning innefattades emellertid inte av flygförbudszonen och där blev vedergällningen från Saddam-regimen mycket kraftig. I slutet av 1991 drog Saddam-regimen tillbaka sina styrkor från Kurdistan efter att ha mött starkt motstånd av kurdiska styrkor.
Styret övertogs av de två största kurdiska partierna KDP och PUK. De två partierna bildade Kurdistan Regional Government (KRG) år 1992. I samband med Saddam-regimens tillbakadragande infördes en irakisk ekonomisk blockad mot regionen som tillsammans med FN-sanktionerna mot hela Irak slog hårt mot Kurdistans ekonomi. Den svåra situationen var en bidragande orsak till att ett kortvarigt regionalt inbördeskrig bröt ut mellan KDP och PUK under mitten av 1990-talet. Inför utsikterna av en USA-ledd invasion av Irak slöt dock KDP och PUK fred år 1998.
Under invasionen 2003 patrullerade den kurdiska armén, pershmergan, den kurdiska regionen som nu bestod av Duhok, Erbil och Sulaymaniyah och skötte gränsbevakningen. Saddam-regimens fall kom att befästa det kurdiska självstyret och kontrollen över territoriet. Inför parlamentsvalet 2005 gick KDP och PUK samman med ett antal mindre partier och bildade Democratic Patriotic Alliance of Kurdistan. Sammanslutningen fick närmare 90 procent av rösterna och dominerade därmed parlamentet och regeringen i regionen. Efter flera månaders förhandling i parlamentet utsågs ledaren för KDP, Massoud Barzani, till president för regionen Kurdistan. Iraks president är PUK-ledaren Jalal Talabani.
Inför de regionala valen 2009 slöt sig KDP och PUK samman och bildade Kurdistan List, som fick 59 mandat av 111 i regionparlamentet och därmed kunde bilda regering. Den nya partiet, Goran (”förändring”), en utbrytargrupp från PUK fick 25 platser och utgör tillsammans med några mindre partier en aktiv opposition till den styrande koalitionen. Regeringen leds av premiärminister Barham Saleh, tidigare vice premiärminister i Bagdad och i den rollen medordförande tillsammans med FN för ICI (International Compact with Iraq), vars konferens våren 2008 gick av stapeln i Sverige. Presidenten för regionen Kurdistan väljs sedan 2009 i direkta val, då Massoud Barzani säkrade sitt omval genom en jordskredsseger, med 70% av rösterna.
Våren 2011 ägde våldsamma demonstrationer rum i framför allt Sulemania i öst. Protesterna, som ledde till dödsoffer i sammanstötningar mellan säkerhetsstyrkor och demonstranter och även attacker mot mediaorganisationer som rapporterade om oroligheterna, riktades bl.a. mot den styrande koalitionen och brister vad gäller respekt för mänskliga rättigheter. Därefter har en positiv utveckling kunnat skönjas, där parterna initierat och förefaller eniga om att fortsätta en dialog kring de frågor som restes i våras, inom ramen för det politiska systemet. Reformer har annonserats på ett antal punkter och frågan om förtida val har diskuterats; för närvarande är dock sistnämnda inte aktuellt, främst då oppositionen inte driver detta.
Stabiliteten och säkerhetsläget i den kurdiska regionen har varit bättre än i övriga Irak de senaste åren. Detta har bidragit till en mer stabil ekonomisk utveckling i regionen. En stor del av importen från Turkiet, Iran och Syrien till övriga Irak går genom regionen Kurdistan. Många turkiska och iranska företag investerar i regionen. Den kurdiska ekonomin domineras av oljesektorn, jordbruket och turismen. Eftersom regionen anses som relativt säker har den lockat till sig människor från oroligare delar av landet vilket har lett till bostadsbrist. Därför pågår nu stora investeringar och planer på nya bostäder i regionen. Samtidigt saknar regionen en industriell bas och jordbrukssektorn är eftersatt. Ekonomin är kraftigt beroende av omvärlden.