Irak styrdes efter invasionen 2003 av USA fram till den 28 juni 2004 då landet genom FN:s resolution 1546 återfick sin suveränitet. En interimsregering installerades, nominerad genom en konsultationsprocess av USA och FN i samarbete med det dåvarande så kallade irakiska styrande rådet.

Allmänna val hölls den 30 januari 2005 för att välja representanter till en nationalförsamling (parlament) om 275 medlemmar. Parlamentet fick i sin tur utse en övergångsregering och utarbeta ett förslag till en permanent konstitution som befolkningen skulle ta ställning till i en folkomröstning. I denna uppnåddes en majoritet för den nya konstitutionen.

Den 6 april 2005 utsåg Iraks parlament kurdledaren Jalal Talabani till president. Även två vice-presidenter utsågs, Adel Abdul Mehdi (shiia) och Tariq al-Hashemi (sunni).

Efter ratificeringen av Iraks nya konstitution den 15 oktober 2005 utlystes allmänna val till 15 december 2005. Valdeltagandet var närmare 80 procent. Den första permanenta regeringen tillträdde dock först den 20 maj 2006 efter långdragna förhandlingar. Till premiärminister utsågs Nuri al-Maliki från den segrande Förenade irakiska alliansen, dominerad av shia-muslimska partier.

Lokalvalen i januari 2009 blev en framgång för premiärminister Malikis Dawa-parti. Det största shia-dominerande partiet ISCI (Islamic Supreme Council of Iraq, det parti som anses stå Iran närmast) förlorade stort, medan sekulära partier vann ökat stöd. Valdeltagandet blev 51 procent.

Valen till parlamentet (som i enlighet med konstitutionen nu vuxit till 325 mandat; 25% av dessa är reserverade för kvinnor) i mars 2010 genomfördes med stöd av det internationella samfundet, med ett valdeltagande om 62%. Valresultatet blev relativt jämt: Iyad Allawis sekulära, av sunniter dominerade block Iraqi National Movement (ofta kallad Iraqiya) fick flest mandat, 91, medan premiärminister Malikis av Dawa-partiet dominerade block State of Law fick 89 mandat. Något färre fick det islamistiska blocket Iraqi National Alliance, bestående av Sadr-partiet och ISCI , som fortsatte sin tillbakagång, med 70 mandat. Blocket Kurdistan Alliance, som bildats av de två stora kurdiska partierna KDP (Kurdistan Democratic Party, lett av regionale president Barzani med bas i Erbil) och PUK (Patriotic Union of Kurdistan, president Talabanis parti med bas i Sulemania), fick 43 mandat (57 tillsammans med andra kurdiska partier).

Delvis på grund av det jämna valresultatet men även på grund av missnöje med de alltmer växande maktbefogenheterna hos premiärministerämbetet, regional/internationell inblandning, avsaknad av konstitutionellt ordnad regeringsförhandlingsprocess osv. drog regeringsbildningen ut på tiden.

Först i slutet av november, efter ett medlingsinitiativ från regionpresident Barzani i Kurdistan, kunde president Talabani (kurd) omväljas, Usama al-Nujaifi (sunni) väljas till talman och premiärminister Nuri al-Maliki (shia) ombes att fortsätta på sin post och att föreslå en ny regering med ministrar från alla de fyra stora blocken. I slutet av december godkändes den nationella samlingsregeringen av parlamentet.

En utestående fråga är utnämning av försvarsminister, inrikesminister och nationell säkerhetsminister. Försvarsministern skall enligt regeringsöverenskommelsen vara sunni, inrikesministern shia. Utnämningen har dragit ut på tiden då de kandidater som respektive sida presenterat hittills regelmässigt har veterats av den andra sidan. En annan fråga som saknar rörelseenergi är det nationella råd för strategisk policy (NCSP) som skulle skapas för Allawi, ledaren för INM/Iraqiya. Även om Allawi ledde det block som fick flest röster i valet 2010 kunde han inte ges någon av de tre främsta konstitutionella posterna (president, premiärminister och talman). NCSP skulle skapas såväl för att av respekt för valresultatet ge Allawi en position i regeringen samt för att ta över ansvaret för vissa bredare policyfrågor och därmed balansera något av den makt som med tiden samlats hos premiärministerämbetet.

Spänningarna inom regeringen är betydande, men samlingsregeringen välkomnades av bl.a. EU och FN som ett steg mot försoning i det konfliktdrabbade landet. Regeringens breda sammansättning anses skapa större social stabilitet genom att den kan uppfattas som legitim och representativ av många grupper i Irak. En viktigt fråga är därför hur långlivad regeringen kan bli och vilka faktorer som kan utlösa en regeringskris.

Våldsnivån i landet är en av regeringens största utmaningar. Trots en väsentlig förbättring de senaste åren förövas fortfarande våldsdåd dagligen av olika väpnade grupper mot mål i landet. En annan utmaning är bristen på service till medborgarna. Den så kallade arabiska våren ledde till demonstrationer även i Irak, dock ej främst mot styrelseskicket utan mot korruption, brist på elektricitet, bristande rättssäkerhet och mycket annat. Regeringen lanserade som ett svar på detta ambitiösa planer, inte minst vad gäller elproduktion, men det kommer av olika skäl att bli svårt att genomföra dessa på kort sikt. Regeringen skulle även krympas något, för att symboliskt minska kostnaderna för statsförvaltningen.

Oljesektorn genererar nästan alla intäkter till statskassan (något skattesystem värt namnet finns inte) och genom ett högre oljepris och en lyckad satsning på att få internationella oljebolag att driva de många oljefälten, inte minst runt Basra i söder, har dessa intäkter ökat snabbt. Fortfarande finns dock stora problem vad gäller genomförande av olika slags projekt som kan förbättra levnadsstandarden för folket, inte minst på grund av svag administrativ kapacitet på central, regional och lokal nivå. Givarsamfundet arbetar tillsammans med regeringen för att åtgärda detta genom omfattande kapacitetsutvecklingsprogram.

Den största politiska frågan under sommaren 2011 har varit frågan om en eventuell fortsatt amerikansk militär närvaro, efter det att det så kallade Status of Forces Agreement löper ut den 31 december 2011. På grund av frågans potential att splittra regeringen, inte minst genom sadristblockets motstånd mot USA, har premiärministern gått mycket försiktigt fram. Sedan en månad tillbaka finns det dock en överenskommelse i regeringen (utom med sadristerna) om att avsluta den amerikanska militära närvaron och att istället ha en smärre amerikansk mission som en del av dess härvarande ambassad inriktad på att utbilda de irakiska säkerhetsstyrkorna. Vad detta kommer att betyda för säkerhetsläget är inte klart, men ingen bedömare räknar med en återgång till den mycket höga våldsnivån från åren 2005-07.